En julsaga

För några år sedan bodde vi i ett hus med fyra olika lägenheter. I källaren fanns en bastu som vår granne en morgon upptäckte uppskattades av män som vanligtvis inte bodde i vårt hus. Vansinnigt spännande, tyckte jag. Vansinnigt obehagligt, tyckte pensionärsparet på andra våning och helt plötsligt var vår gemensamma ytterdörr låst relativt tidigt varje kväll.

I den andra lägenheten på andra våningen bodde en småbarnsfamilj. Deras lägenhet låg över vår. Den familjen ogillade det faktum att vi alla delade tvättstuga. De tyckte än mer illa om att dela tvättmaskin med hundägare.

Vår första jul i den lägenheten var mysig som jular har en viss tendens att vara. Men julen tog slut och plötsligt skulle pynt och annat juligt bort. Våra grannar på våningen ovanför planerade en kupp och slängde ut sin gran från sitt fönster, så den landade på vår gemensamma plätt. Men givet av att vi var de nya som kunde ses som de utan full koll på lägenhetsvanor tolkades granen till att vara vår. En avdankad gran brukar inte uppskattas och så småningom kom ett klagomål. "Det är inte okej att slänga granen i den gemensamma trädgården."

Vi förstod precis och höll med på alla sätt och vis. Våra grannar tänkte säkert att detta kunde vara ett bra sätt att öppna upp för nya - hundlösa - hyresgäster.

"Ni måste ta vara på er gamla gran" fick vi höra. "Oja, men det gör vi alltid, den ligger redan nerpackad i en kartong."

Vi har plastgran och skulle vara fruktansvärt korkade om vi slängde bort den. Våra grannar hade rodnande kinder. Surt för dem.

Jag tycker fortfarande det är fruktansvärt roligt.